Okej jag lyckades hålla mig borta från blödiga ballader i ungefär 2 dagar tills jag såg Kristallen på tv i fredags. Anna Ternheim var där och sjöng den här vackra låten och jag var genast tvungen att spotifya låten och lyssna på den en gång till. Eller 7.  Älskar såna här starka sorgsna låtar. Men däremot har jag ju insett att det inte tjänar någonting till att lyssna på dem. Energin sjunker liksom till noll och gamla minnen man försökt förtränga letar sig fram i minnet igen. Så egentligen förstår jag inte varför man gillar det? Den enda artisten jag kan lyssna på utan att bli deppig är Jack Johnson. Hans låtar är lugna, men inte deppiga utan mer skönt harmoniska. Det gillar vi.

Har även insett att jag måste köpa mig en ny ipod. Börjar tröttna på att stirra ut i tomma intet på tvärbanan varje morgon och kväll.